Voi giv mig styrka.

Hemma kan man ju prata å bete sej som man vill, men denna granne glömmer nog totalt bort sej när hon pratar med sin man å pojke. Det är så jag måste dra täcket över huvudet för att inte börja gapflabba. Ni vet det värsta barnsliga bejbital håller hon på med, pojken sku man ju fatta (eller detta är nog väl för mycket redan för ett barn) men hennes man?? Det är riktigt pinsamt att höra på. Hon kommer troligen inte ihåg att här ligger jag oxå å hör allt. Sen är det nästan skrattretande när de tycker att det är så usligt att hon måste ligga här några dagar, pojken där hemma gråter å de bor här i Oulu... Så då skulle man vilja stiga upp å skrika att, sen när du varit hemifrån i 8 veckor, ett avstånd på minst 250 km, du ser din familj kanske varje helg, men inte alltid, då kan du tycka synd om dej själv!!! Jävla pitolisona! Jonas är väl på ingående så småningom, då ska jag ha KAFFE! :) Så har jag sparat en jultårta från lunchen, undrar om de i köket har mycket plommonsylt, för idag var efterrätten igen plommonkvarg. - Nå, kanski e halde bakända i skick!? :D