Vi börjar från noll, så får jag allt som ett minne medsamma.
Visste ganska snabbt att jag var gravid, så väl känner jag min kropp. Jobbade halvtid och hade bestämt att börja ca.90% till hösten. Sommaren började komma emot, så när tillfälle gavs bestämde jag mej för att vara hemma hela sommaren för att samla orka inför hösten! Vilket jag idag är mycket nöjd över, speciellt den trötthet och illamåend jag hade hela sommaren och förståss det bäsra var att vara hemma med Elias!
Var på ett tidigt ultraljud i v.5 och läkaren konstaterade då att det kan bli en tvillinggraviditet, men det var för tidigt att säga. Åhå! var ju första tanken! Men tillika inget man visste med säkerhet. Veckorna gick, jag mådde dåligt skulle helst ha sovit hela dagarna, magen växte onödigt fort. I v.12 var det dax igen för ultra, där var det fortfarande 2 bejbisar :) Nu var det alltså på riktigt! Å nu hade jag även börjat jobba mera, jag var otrolit trött måste äta på exakta tidpunkter för att inte behöva spy. Allt var annorlunda mot den förra graviditeten. Inte precis något man njöt av och detta var bara början. I v.20 blev det ett nytt ultra. Det var ju nu man ville veta könen, vilket de inte ville visa! Andra gången på ultra och språket var nu en blandning av estnisk-finsk nånting vilket blev en besvikelse igen. Så nu var jag relativt säker på att byta sjukhus till nästa stad där även jag valde att föda Elias. Sen v.21 blev det en tur till rådgivningen och då hade mitt jobb varit alldeles för tungt redan2 veckor, men allt ska gå tänker man ju oftast till det är försent. Så nu hade jag bestämt mej för att vara lite extra knällig om sjukledigheten! Det blev då 3 veckor sjukledigt. Skönt! En sten föll från min axel, nu fick jag bara tänka på mej å resten av familjen! Sen var det då dax för ultra i den nya staden, spännande nu igen för nu ville jag veta könen! Allt blev som så klart nu, enda vi hade vetat förut var att tvillingarna hade varsin moderkaka, nu fick vi veta att de även har egna säckar å e inte alls beroende av varandra. Detta kan man då endast se där runt v.12 men som sakt så språket var inte lätt att tolka i den förra staden, så detta var nåt vi missat. Detta betyder oxå att det är den bästa tvillinggraviditet å minst riskfylld! Allt var perfekt, skillnaden mellan A & B var endast 1% skillnaden för tvillingar bör vara högst 15%, så de var ju nästan perfekta! Sen var det lite andra koller för att jag hade ju haft lite sammandragningar å då kom allt som en chock! Den s.k kanalen som ska vara fast tills förlossningen hade börjat ge efter, den hade öppnats ca. 2 cm å bara 2.5 cm kvar tills den vore helt öppen! Detta var inte alls bra, t.o.m läkaren blev orolig för mina lite graviditetsveckor! Så nu fanns det inget annat än att bli sängliggande på sjukhuset, wc å dusch fick jag endast gå till! Det kändes som världen rasade samman, meninnerst inne hade man ett hopp om att det blir bättre tills nästa koll som skulle vara 3 dagar framåt... då kom nästa död kändes det som, det hade öppnats mera, var nu bara 1.7 cm kvar tills det vore helt öppet, å nu var det universitetssjukhus som gällde! Nej nej nej jag vill inte, tänk Elias...Jonas...NEEEEEJ! Hade inget val, ifall bebisarna föds är rätta stället Tammerfors! Det blev bråttom, tårarna rann ambulansen sko komma 2.5 timme senare. Fixa skötare åt Elias, Jonas till sjukhuset med bil å har förhoppningsvis packat lite saker med. Ambulansfärden blev det värsta i mitt liv, hoppit, bråttom, varmt, jaa fy fam! Hade fått dropp mot sammandragningar för säkerhetsskull under färden, vilket behövdes. Skickade sms åt Jonas att han behöver nog inte försöka hinna upp oss! Väl framme var det en massa blodprov, pappergenomgåend och till sist ultra. Svenska var språket fortfarande! På ultra konstaterades att allt var ok, inget hade ändrats sedan kokkola trots den guppiga vägen! Värsta var att här ska jag stanna tills jag är i v.32 ifall inget händer före. Jag var ju nu i v.24+3 oj herregud tänkte man! Nu är det nog bara ta en dag i taget å göra det bästa här för mej å hemma för Elias!
