Vilka filurer.

Ni vet den där känslan när man blir nervös, rädd, känner obehag,
å trycket från bakändan börjar trycka på... (ursäkta mej) men sånt
som är mänskligt! Allt detta hade jag imårse...
Barnmorska kom in med apparaten å sko lyssna på bebisarna.
A hördes inte ett ljud från, men B hittades relativt snabbt. Efter en stunds
letande tyckte hon vi ska ta en annan maskin, en ny kom in, A hittades fortfarande inte.
Vi tog en paus för det kom nåt akut som hon måste iväg på...
Herregud, är inte detta akut när man inte hittar A's hjärtljud?

Hon kom tillbaks, med en ny maskin, nu den tredje, bad mej vända mej till
sidan å vipps var A's hjärtljud hittade! :D Mellan 150-160 så helt perfekt!
Å jag kunde andas, även barnmorskan drog på flinet å baktrycket
lättade! ;D
Sen blev det B's tur igen en gång, å tror ni inte det tog en stund nu förrän
hon hittade hjärtljudet, men efter en stund hördes dunkarna där oxå!
Vi såg ju nog på magen att det rördes därinne, men allt rädd blir man ju
ändå!

Så det är ett par finurliga varelser därinne som tydligen vill busa med
oss här på utsidan.